Sundsvalls tidning – 17 januari 1874, sida 2

Da gaf sig åfven Lachner med de orden: Om du beslutar dig därtill må äfven jag tillbringa natten i arresten. Ingeuting ondt kan ju vederfaras oss, min vän. Ea sadan vacker serenad kan ingen gerna anse tör en straffvard handling. Jag skall tala med patrullens anförare, och du skall funa, att slutet på visan blir, att dessa dierfva lakejer, som förgripit sig på oss, få en skur med ovett, för det de utan anledning tlllkallat vakten. Plu talar mycket klokt och förständigt. min kare lHauswald,? svarade Lachner; amen jag fruktar dock, att vi i trots af div logik blifva förda till vaktkontoret och till i morgou bittida der få ligga på en brits. )Tror du det, sa fly easam och anmäl att jag är bortrest, om någon i morgon kvmmer och fragar efter mig, inuan jag hinner tillbaka,? PDet vore just en vacker vänskap i nöden! jag följer dig till vaktkontoret.? De bada studenterna trädde fram urur buskaget. hvarest de statt gömda, och följde patrullen. Denne var belåten med sin redan gjorda: fångst och begaf sig därmed på återvägeu allöev utföre. När vakten först nalkades dem sågo de främst en fackla, hvilken bars af en tjeuare, en smärt man af medelmattig storlek. Deane var klädd uti en en bla kappa och hade på hufvudet en mössa med skärm och guldrand. Denne måustrade de tva första fangarne och sade: Det bär är sparris utan hufvnd. Själrva anföraren har Ni låtit komma undan? )lär är avföraren.? utlät sig Hauswald, medan har och Lachner framträdde ur bufvudgän