Sundsvalls tidning – 8 januari 1874, sida 2

Skeppet det rusar Ilastigt åramåt, Ilafvet det brusar Ruudt om dess stråt Stormen som ville skeppet förstöra Maste detsamma lydigt nu föra Framåt emellan pe fräsande skär, In uti hamnen. där säkerhet är. Brävningar stänka Högt emot strand, Stjernor ej blänka, Mörkt blir på land. Natten sig sänker ned och den smyger sig ötver hafvet. Fartyget flyger In genom okända vikar och sund. Lofvar seta upp på sin ankaregrund. Då morgonen grydde erhöll Severin tillsägelse att nedgå i kajutan. Dyster till sinnes undanbad han sig detta, då förste löjtnanten fattade hans haud och med mildt våld drog hovom med sig sägande: Ett slaganfall har träffat vår befälhafvare, och du maste åtlyda en döendes bön, hvilken vill tala vid dig.? Da Tormunds son nedkommid i kajutan, låg kaptenen, stödd af nagra kuldar på salongens soffa, och vid hans sida knäböjde i tärar makan och sonen. Den förra omtalade sorgen, att hennes man för henne berättat alt, och tillagt att Severin först tänkt lata skeppet gå i kvaf, men sedermera ändrat sin hämod sa till vida, att han ämnat kasta deras barn öfver bord, men slutligen öfverlemnat hämuden till Gud samt att han nu ville bedja Severin om förlåtelse för fadrens