Sundsvalls tidning – 3 januari 1874, sida 3

Nu sprag löjtnant Jörgen fram och fattade pistolen samt höjde den mot Tormund Storalots bufvud. I detsamma delade sig dimman ooh några solstrålar uplyste Tormunds vackra drag. Uvarför vände sig löjtnant Jörgen bort, då hau tryckte af det dödande vapnet? — Då skottet small föll Tormund baklanges öfver kappen, och ett hjärtskärande skri hördes ötver det rediösa vraket. Nu lade sig detsamma öfver åt styrbord under det akteru så smaniugom sänkte sig mot vattenytan. Då otficerarne vande sina blickar akter öfver, sågo de med förvåning en yngling, som bar den dödade lotsens lik ned i en liten bat, och då löjtnant Jörgen störtude fram, för att taga fast den unge, tröffades han af ett våldsamt slag fran en koffernagel vid ena ögat, så att ban sanslös tumlade tillbaka på däcket. Då Severin för ett litet segel länsade undan vinden och var på en hundra famoars afstånd, såg han endast fören af den nyss så ståliga briggen, och på bogsprötet af densamma en mängd menniskor hvilka därstädes sökte undandraga sig de fräsande branningarne. På ettermiddagen kunde man från öarne se ett danskt handelsfartyg och en jakt, hvilka liegande bi utauför de klippor, som sedermera fått namnet Tormund. sysselsatte sig med att berga de ötfverlefvande af örlogsbriegeus besättning. Tiden flyr på lätta vingar, och att följa sig deu tvingar alting här uti vår verld. Tjugo år så snabbt försvunnit sedan lotsen Tormund funnit ärans död uppå sin färd.