Sundsvalls tidning – 3 januari 1874, sida 3

Severin bar vext: de rika löften tycks han icke svika att bli fadren lik i alt. Farfar är nu död, och denne bar han vårdat. Modren henne väl försörjt, som far befallt. I den förut beskrifva ryggåsstugan sutto en Söndagsettermiddag Severin och hans moder pa den framför bordet stående langbanken och på bordet låg farfars gamle bibel upslagen. På en pall icke långt därifrån satt den unge lotsens hustru vaggande en liten sotvande pilt under det hon upmärksamt afhörde de ord, hvilka beunes man andaktsfullt föreläste. Då Severin slutat, sade den gamla: aterigen storm och oväder! Gud bevare alla som nu äro på sjön. Ja! och Gud låt iutet fartyg inkomma och behöfva lots, ty i sådaut här väder är jag alltid så orolig när Severin skall gifva sig ut, afbröt ängsligt den unga lotsbustrun, i det hon kärleksfullt blickade på den vid bordet sittande mannen. Liksom för att håna den sist talande hördes i det samma ett doft bullrande ljud, hvilket skakade byddaus väggar. I ögovbhcket reste sig Severin och lyssnade, och det dröjde ej länge förrän ännu ett ljud starkare än det föregående inträngde i stugan. Ewt fartyg, som behöfver bjälp, sade lotsen i det han k stade på sig en tröja, fattade sin sydvest och begaf sig ut, Då han nedkom till stranden, fann han därstädes flere fiskare, hvilka underrättade honom, att ett stort skepp syntes utanför Tutlarue och att detsamma troligen skulle förolyckas, om det ej erhöll lots eller hjälp. (Forts.)