gen, och så snart han törnar skjuter ni mannen för pannan. Se så! fortsatte han vänd till Tormund, nu bar du ditt lit i din egen hand, och kom ihåg att jag häller mitt ora? 7Äfven jag med i Jesu namn?, svarade loteen med fasthet. Fartyget, som förut endast gått helt sakta för öfrver, började nu att skuta fart, da de segel, som varit brassande back på befalhafvarens ord brassades fulla. I detta ögonblick höjde sig en yngling varsamt öfver det rikt prydda hackbrädet. och då hans biikar irrat omkring däcket nedsänkte han sig så, att endast pannan och ögoneu voro öfver det samma och med oro fästade sig de sednare på den vid Rantzows sida stående Tormund. Det var Severin. hvilken just nu hunnit briggen. Dimwan forttor; och vinden friskade! Tormund stod blek och orörlig på sin plats. Plötsligen törnade briggen, ett skrik höjdes af besättningen och innan detta ljud tystnat stötte fartyget åter igen med förfärlig våldsamhet. Fockmasten rycktes loss och, dragande med sig atormasteas öfverrigg, störtade den förra öfverbord, Briggen låg alldeles stilla, Hastigt vände sig kaptenen Till den unge löjtnant Rantzow, Skjut den skurkeu,? sa han ropte, Hvilken icke oss har varnat När det klippor fans förut.? ?Nej vid Gud!? den unge svarar, ?Ej jag kan Er viljä lyda, Straffet wå mig drabba gerna, Ej jag lärt mig än att mörda, Säg till någor annan skjut!