Sundsvalls tidning – 3 januari 1874, sida 2

Herren välsigne dig, min son, och kommer I jag ej ater. så hör din raders bön och blif din moders stöd, ropade Tormund. Ulastigt ilade Severin nedat hamnen, hvarest han löste en liten saipa, och kastande sig ij densamma rodde hav omkring udden samt sökte i den öfver vattnet sig lägrade morgondimman att hinna de danska batarne. Innanför de så kallade Bräckelskären något vester om Tornö lag vid denna tiden pa morgonen en stor dansk örlogsbrigg, förande 8exton kanoner och med den klufna dannebrogen svajande öfver dess höga akterstäf. Pa akterdack af densamwa vanurade af och an tvänne officerare, hvilka samtalade med hvarandra på sitt hemlandssprak. Jag säger Eder, löjtnant Jörgen Sörenson sade den äldre af de båda männen, hvilkens uniform och upföravde tillkannagal befälhafvaren, vatt dessa skärgårdsboar äro ett hardoackadt slagte. och vi måste pa dem, då tillfälle därtill kitves. o ilborligen använda de strängaste straff, dem sjaltvom till skräck och androm till va.napel. Saval norr ut, som i den södra skärgarden aro folket oss wera ullgifue an i dessa förbannade öar.? ?Ja, svarade den tilltalade, ?däri har herr kapten wycket rätt, men det som mest förarvar mig, är. att den här unge grefven synbarliven tycktes hälla dem ryggen fri och oftast oog försöker taga dem i sitt skydd, eller åtnanstone pratar en mängd smörja tll deras försvar?. Ja, löjtnanten har rätt, men vi kunna ej neka till att Rantzov är en flink fyr, och för