Fosterländska berättelser at Aldebaran (Ur G. H.och S-T) Tormund Storelots. (Forts. tran nr 151) riag tror du vill föreskritva vilkor, där du endast har att lyda, — men i alla fall da du medföljer godvilligt har jag rättighet att skona kajona, och Gud skall veta?, tllad: den unga officeren, Patt jag hatar detta onödiga brännandet. — Kom nu! Med dessa ord aflägsnade sig den unge mannen ättöhjd af sitt solk och Tormund. Vid stranden ville Severin, som medtäljt sin fader, på samma gåvy som denne stiga i den danska baten, då Turmund sade till sonen; Du stannar heiwmwa!? Severin drog tillbaka sin fot, men redde sig anyo att sta ötver batens relling, i det han sade: ?Jag följer med Eder hvarthän I gan. rilärde du hvad jag sade min son 7 tragade Tormond med undrande stämma, ty detta var den första gang Severin motsart sm rader. Nog hörde jag det?, svarade Severin, i det hans blå ögvu mötte lotsens, men icke skolen I ensam trampa fiendens däck, I man nu vredgas på mia eller vj?, och harmed hoppade yng lingen i baten, som uu lade ut tran stravden. Det glindrade något fuktigt i Tormuvss ögon, då han ntsträckte sin arm samt tattade sin son i den tjocka bundtröjan, och lika lätt som det varit en sill kastade han nu Severio upp på stranden i en hög at tana. I ögonblicket reste sig souen och strackte händerna elter deu borulande baten. : W— —— — -— ——— A—k———