Sundsvalls tidning – 20 december 1873, sida 2

allärdeliga mände herr Nils hafva handlat med dig, Tuve ingelsson, då du så övskar hans ofärd, eller är det endast för de dalrarneg skull, som du uu förråder din herre och husbonde? KPenningarne i lofvat mig är väl min sträfvan att erhålla, men icke kan jag neka för Eder, att helst såge jag Nils Rantzen kläda stegel och bjui, ty fast haus hand ej kommit vid mig, hafver han dock gifvit mig ett sår som ingen läka kans, sade Tuve, ei det han hotande skakade den knutua handeu. Altså girighet och hämd, tvänne synder, af hvilka den första är dåligare än den sista — och sådana verktyg måste mar begagna sade riddar Otto sakta för sig sjelf, i det han kastade en föraktfull blick på den vid hans sida ridande knekten — Högt tillade han: agerna kunde du, Tuve, förtälja orsaken tlll detta ditt missnöjev. Tuve började svart att berätta: Om huru han älskat en fager ros I ungdomens lyckliga dar. Och huru hans älskande flytt sin kos Med riddaren, som slottsherre var. De lefvat tillsamman lyckliga år Herr Nils och hans älskliga brud. Nu skulle dem drabba en hämd så svår, Det hade han svurit vid Gud, Under dessa samtal hade den förut klara himmelen förmörkats af tocka snömoln och snart yrde de hvita suöflingorna ned öfver de framtågande krigarne. Då snöfallet tilltog alt mer och mer, vadade hästarne redan vid middags