Norrländska Korrespondenten – 6 december 1873, sida 3

Gsamdetta: Jag trodde, jag hade swarat på det mest kategoriska fätt, då jag ätergaf alt fom under samtalet blifwit ytradt. Nej. det war ide fråga om någon wapenhwila; nej, det talades ide om att uphöra med motständet. Det war endast frå ga om detta: att hären i Meg skulle göra mot ständ til det yttersta, men att den knappast skulle funna härda ut längre, än fjorton dagar. Jag skulle wilja tillägga ännu ett ord, men jag wet ide om jag bar rättighet att swara på en in finuation, fom jag funnit i den nyss till mig fram stälda frågan. Aumale: Nej, ni måste inskränka er til själfwa frågan. Wi funna ide låta en diskussion upfoms ma. Den form, under hwilfen frågan framstäldes, härrörde från swarade parten; ni har swarat angående den sak, fom war af wigt för rätten. Så wida det ide är en uplysuing...? Gambetta: Det är en uplysning. Swarandens biträde har fagt, att generalen hade uttalat orden fred od wapenhwila. Jag uprepar, att därom aldrig warit fråga. Lachand: Det låg ide någon insinuation i den framstälda frågan. Jag har ett vitne, til hwilket jag skall framställa nåara frågor, och det kommer att gälla ganska stora saker. Nen när rätta ögons blicket kommer, få ffola — må vitnet weta det wäl — mina ord wara klara, oh alt hwad jag då mill fäga, det ffall jag fäga rent ut. Hungersnöden i Indien synes antaga alt ftörta förhållande. Så Heter det nu, att en befolkning af 60 millioner människor fan wänta att erhålla endast tre åttondelar af den risskörd, fom erfor dras för dess behof.