Norrländska Korrespondenten – 2 december 1873, sida 3

Hwarjehanda. Till Norrländska Korrespondenten! rade Herr Redaktör! i — Härmed warandes min önskan, enligt förlider tidning och deri under rubriken Hwarjehanda står ett ej fom borde borttagas eller upplysas oc) göra ändringen sålunda, ej med Korrespondentens för: sorg ernås. — måtte förblifwa, af skrif eller tryd: fel ändrat samt om Herr Redaktören finner jfäs ligt införa warandes afwen min äfigt och enligt wära moraliska pligter ålska rättwisa och utöfwa barmhertighet och tror jag mig efter branden och lika fom aanongsen antyder äfwen nu funna ut öfma famma energi. Emellertid tillfrågade en lärd man härom dagen mig, om jag wore hitkommen för att föra då liga rättegångar. . Sw.: Jag rår ej derför män wi hafwa derå ännu ej äsett något flut. et more min mening att blifma tidens oh lagens ur, jemte def rätta fmörjelse och ruckning. F. Wikström. En orubblig riksdageman. Sådan war fullmäktigen för Albo härad i Kronobergs län, Jon Bengisson från Ströby i Sfatelöfs socken, hwilken från 1756 till od) med 1789 bewistade alla ritsdagarne. Han funde hwarken läsa eller jfrifmwa, åätminstone fade ban få sjelf, men war stundom den slugaste i ftåndet, ofta den oböjligaste. Han talte fin fmålands-dialett och sekreteraren, för att göra honom löjlig, afskref i Gustaf 3:djes tid ordagrant hans andraganden, men der läses ännu ett fraftigt tal om allmogens nöd, då fronobränneriernas widunder slöko tusentals tunnor jäd, och folket måfte äta bark, knopp, halm m. m., iwarta i synen. Då Gustaf 3:dje wille förmå allmogen att åtaga fig passevolansen och lockade och trugade, en och en, lofwade Jon dem fäga, att om Jon ginge in derpå, skulle och de bifalla, wiss att han nog skulle beftå både mot trug och lod. En dag fom till honom en landshöfding, wisande Jon ett papper, der han skulle sätta sitt af bönderna tända bomarke, hwarwid han drog sin wårja och hotade: skrif eller gäller det ditt lif. Jon tog pennan, men arbetade få länge att formera den, att landshösdingen tröttnade hälla lika högt den dragna wärjan, utan fantte den mot golfwet. Då hoppade Jon bort och lyftade i blinz ten en stol samt röt: ga eller gäller det ditt lif. Landshöfdingen gick. Jon fit sedan bud att upp: komma till tungen. Han dröjde länge öfwer den bestämda tiden, ursäktande sig wid ankomsten med att han haft få mycket att göra, fom måste ske förut. Hwad kunde det då wara? frågade då kungen. Jag maste, genmälte Fon, först låta skrifwa till min hustru, att jag nu gid upp till kungen och om hon aldrig sporde mig mer, eme: dan jag maste säga nej till det jag wisste h. m:t wille, så skulle hon göra så och så i det och det af hushållsaffarer Kungen afbröt och det taltes ej mer om passevolansen den riksdagen. Ur ett arrendekoutralt Skulle någon niding eller en högre försyn antända åbyggnaderna, sa förbinda wi of att båda gemensamt dertill bi draga. Praktistt. Den berömde swenske konstnären F. C. W. Schenström (den starke mannen) gaf fönz dagen den 29 juni på torget i Swendborg i Dans mark en utomordentligt skön och beundranswärd föreställning med många märkliga nummer. I slutet af affischen härom heter det: Åskadarne erlägga betalning efter behag, men dock ej gerna under 8 filing för fullwuxna per: joner och 4 filing för barn. På grund af det utomordentligt rikhaltiga och sköna programmet och min billiga förhoppning wäntas ett besök af minst 300 personer, och då jag för detta arrangemang bar betydliga utgifter, beder jag de rätt tänkande föräldrar, fom gifwa fina barn pennins gar att betala med, att de wille förmana dem att ide föpa kandisocker för penningarne.