Norrländska Korrespondenten – 22 november 1873, sida 3

sluttuiug. som gär ned mot än och är ganska tvär och brant; dess högsta punkt öfver äns vattenstånd 67 fot på 500; stigningen således 1 fot på 712. Sluttningen åt söder är däremot ojämförligt mycket lindrigare och ötvergår sakta uti det plan, som leder söder omåsen. Ett undantag härifrån utgör doek åsens vestligare del, där den södra sluttäingen är ganska brant och bildar den ena sidan ien rätt betydlig dalsänka. Deu 3stra delen at staden utgöres af en lindrigt ojämn yta, med hufvud-aklig lutning från vester till öster utefter stadsdelens hela längd. Dess norra del utgöres dock till en del af en ringa kvarlefva af den omtalade åsen, till en del äfven af jämna sluttniugor ned till an mot norr, utan mellanliggande hinder och förhöjoingar. Ungefär midt i denna stadsdel bildar marken en skällormig fördjupning — vattensjuk, ehuru delvis med jurd utfyld, — och denna fördjupnings nordliga och östliga kanter skjuta något upp örver den för öfrigt ganska jämna yta, hvarpå densamma ligger. Söderut i denna del af staden går emellertid lutningen jämnt från vester till öster ned mot Sundsvallsfjärden, och söder om stadsdelen ligger en något backig slätt med lutning icke allenast från söder till norr, utan äfven från vester till öster. Norrmalm. hvilken, som redan är nämndt, är belägen norr om ån och sträckande sig utefter I den östliga stadsdelens hela langd, ligger på en s alldeles jämn yta, lindrigt sluttande från norr ill söder, d. v. s. ned mot ån. Rordligt om deun stadsdel börjar marken gauska tvärt att stiga mot närliggande berg, (Forts.)