Norrländska Korrespondenten – 18 november 1873, sida 2

Uvilka kontraster bjuder icke lifvet på! Härute: sol, lif, frid — däriune: ångest bafvan, död. Efter en stund inträdde jag åter i stugan. Hustrun låg knäböjd vid sängen och tycktes bedja. Den sjukes anlete syutes lugnt. En solstråle, bruten af hängbjörken utanför, lekte på golfvet där barnen ånyo tagit plats Den döendes blickar flyttades från hustrun till barnen, till solstrålen, till blommorna i föustret, det var som ett afsked, men ett afsked utan sakuad; och jag påminde mig ofrivilligt Heurik Wergelands sista dikt, som var ett farväl till blommorna i haus fönster: Gyldenlak, för Du din Glands har tabt, Da er jeg Det, hvoraf Alt er skabt; Ja för Du mister din Krones Guld, Da er jeg Muld. Idet jeg raaber: amed Vindvet op hy Mit sidste Blik faar din Gyldentop. Min sjel dig kysser, idet torbi Den flyver fri. Togange jeg kysser din söde Mund. Dit er det förste med Rettens Grund. Det andet give du, Kjere husk, Min Rosenbusk! Udsprungen faar jeg den ej at se; Thi bring min Hilsen, naar det vil ske; Og sig, jeg önsker, at paa min Grav Den blomster af. Ja sig, jeg önsker, at paa mitt Bryst Den Rose laa, du fra mig har kyst; Og, Gyldenlak, vwr i Dödens Huus Deus Brudeblus!