Norrländska Korrespondenten – 15 november 1873, sida 2

fanus och Bård till på köpet, euligt sina kamraters intyg, befann sig hemma på verkstaden uugefär vid samma tid, som mordet skulle blifvit föröfvadt, hvilket dock var lätt nog för en så soabbfotad person, ty han bodde helt nära; så och förty stäldes målet på hvad fritiden deruti kuude updaga och står väl så, i rättsligt hänseende, än i dag kan jag förmoda. Mina egna tankar i denna sak behöll jag för mig sjelf. Förflugna gissniugar i en sak, der en medmänniskas frihet eller lif kunna sättas på spel, äro långt i från berättigade, och uttalade skulle de saunolikt blott försvårat misstankarne, utan att leda till brottets bestraffande, En tid efteråt hade Bård lärt ut i sitt yrke och blef gesäll samt lemnade kort derefter orten för att arbeta på andra håll. Jag vill till och med minnas att ban begaf sig utrikes och arbetade några år på verkstäder i Tyskland och Fraukrike. När han efter några är återkommit från utlandet, träffade jag Bard tillfälligtvis på gatan, Han igeukände och tilltalade mig, eljest skulle jag visst icke vetat att det var hau. Det förr så högvälfla bröstet syntes nu iusjunket, blicken förr så klag och strålande var ou matt och liksom beskuggad, gången röjde trötthet, och han, som för några år sedan varit vig som en ekorre, tycktes nu ha behof af att stödja sig vid den väldiga vandringskäpp han förde i handen och som så att säga tillhörde uniformen för en välbestäld gesäll. Han var väl, men i synnerhet snyggt klädd samt uttryckte sig vårdadt och med intelligens i det lilla vi då fingo tid