Norrländska Korrespondenten – 11 november 1873, sida 2

men så smäningom förändrades musiken, så att först jag ocn sedan barnen började att gråta, och då den tystnade grät afven han.o KJa, nog har han varit snäll emot mig och våra små alltid, sade hon; amen si detär någontiog som ligger houom på hjertat, någonting som grämer honom — oche, tillade hon med en röst som vittnade om djup bedröfvelse och angest, chan har aldrig haft förtroende till mig. Sedan jag, så godt jag kunde, försökt att intala henne tröst både med afseende på att mannen kunde komma sig och bli frisk igen, samt att hon mahända misstog sig med afseende på haus siunesstämning emot henne, sade hon, att han strängt förbjudit, att någon läkare skulle tillkallas, och hvad min senare förmodan angick, så antog hennes ansigte dervid ett ännu kallare nttryck, hvarjemte den der rädslan i blicken, hvarom jag förut talat, intann sig. Så mycket blef mig klart, att hon under sömnen hört mannen omtala någonting hemskt och rysligt; men hvad det var ville hon icke meddela eller, hvad som var sannolikare, hon hade blott misstankar, ingen visshet. Stackars kvinua; då hou stod upp för att gå och jag förnyade mitt löfte att infinna mig på eftermiddagen, framskimrade liksom en solglimt af glädje öfver det bleka, allvarliga ansigtet, och den tårdränkta blicken bebådade att hon liksom hoppades nagot af detta besök. Hvad hoppades hon? kanske en lösning på en dnnkel gåta, kauske ett, om också sent, framkalladt förtroende af den hou älskade. (Forts.)