Norrländska Korrespondenten – 11 november 1873, sida 2

manhag med hans på dödsbädden framstälida önskan, trängde sig på sig med en förfärande minnesgodhet. Angelägeu att få veta huru det stod till i deras hem och med deras inbördes förhållanden innan jag begaf mig situt, hvilket jag lotvade att göra ännu samma dag, frågade jag hustrun derom, och i atbrutna meningar, der gissningen ofta fick komma de tyst framviskade orden till hjelp, erfor jag vu en af dessa hemmets tröstlösa episoder och tysta, obemarkta lidanden, hvilka kunna dväljas lika såväl i kojan, som de, sorgligt att säga, icke sällan framsuckas i palatsen, eller blaud de s, k. lyckligt lottade af våra medmenniskor, Hon hade varit gift med Bård i fem är; de hade 2:ne barn om tyra och tre års ålder. De ledo ingen nöd; tvärtom de hade det ganska bra, aty si maken till Gustaf att arbeta fins väl inte i hela verldens, sade hou med en viss stolthet, aoch det var blott på sista tiden som hau för sjuklighet icke kunnat vara verksam. Hau hade aldrig varit elak emot henne. langt derifrån, snarare bade han arbetat ihärdigare och styfvare än han borde för att kunna glädja henne och barnen med någon liten gåfva utöfver deras dagliga behof. Sjelf hade han alltid varit tyst och foglig, samt aldrig under hela den tid de varit gifta visat någon benägenhet för starka drycker eller umgänge med andra utombus. Då han tog sig ledighet från arbeteto, sade hon, aså läste han historieböcker, och ibland, när glädjen någon gång smög sig på honom, kunde han ta fram violen. Först spelade han så att barnen hoppade och skreko af glädje,