Norrländska Korrespondenten – 11 november 1873, sida 2

Sedan tystnaden räckt en liten stund, frägade jag henne vänligt hvar hon hade sitt hem och hvad hon öuskade. : ÅJag är hustru till Bärden. Svickar Bärd 27 CJa. v KNå. hur är det med honom nu för tiden? det är flera år sedan vi sägo hvarandrap aHan är sjuk.o KMycket sjuk? aJa, det år nog snart slutso I det vackra likbleka ausigtet röjde sig nu dessa ryckningar vid ögonen och muunen, som häntyda pa försöket att undertrycka en dämpad gråt; men jag bad henne med deltagande röst att icke tvinga sig, väl vetande att den sorg, som finner sin lindring i tårar, icke är så plagsam och hopplös som den, hvilken möter oss med torra ögon och stirrande blick. Efter det hon något hunnit lugna sig framförde hon sitt ärende. hvilket bestod deri, att mannen hade önskat det jag skulie komma ut till honom, 6kemedan det var nagot han ville säga mig iunan han dog.p Jag måste bekänna, att helsningen förekom mig både besynnerlig och oväntad. Gustaf Bard och jag hade icke sett eller talt vid hvar andra på flera år, och vär egentliga bekantskap inföll läng vid förut. då vi bada så att säga voro pojkar, ehuru han måhända var några år äldre än jag. Men allt efter som jag grubblade öfver de förmodade orsakerna till bans begäran, uppdök för min iare blick ett hemskt och sorgligt minne, hvtlket jag visserligen då längesedan hunpit förgäta, men som nu, i sam