pande, i händelse han beträde den neapolitanska marken, allt var förberedt, och att han ej bade att vänta någon förskoning af den bourbonska Ferdinand; han tog passen och visade sig beredd att mottaga det österrikiska erbjudaudet. Men då fattade honom åter längtan efter kronan, efter tronens glans och liksom blygdes han öfver tviflet på sin framgång, förklarade han att han måäste öfver till Neapel för att återeröfra sitt rike. Förgäfves voro alla eftertänksammas böner och tårar — och vid midnatt tiden samma afton steg han i slupen och seglade wed sin lilla flotta af 200 beväpnade till Neapels kust. Suart öfvergick stormen den lilla armadau och skinrade de enskilda fartygen, Murats skepp gungade af och an vid den kalabriska kusten, kringkastad af storm och vågor — han sjelf var ett byte för allehanda tvifvel, än modlös än åter lifvad af hopp, derpå återigen böjd att låta rike och kiona fara och såsom grefve Lippona gå i landsflykt till Österrike. Dock kände han sig alltjämt åter dragen till den lockande kusten. Han försökte landa, men bränningarna kastade hans skepp tillbaka; det var ödet, som sista gången höjde sin varnande hand! Slutligen, efter att ännu en gång ba utstått en kamp med sig sjelf, landade Murat vid Pizzos kust med Francheshetti och 26 af sina soldater och proklamerade sig såsom konung och befriare Men knapt kommen i land öfvertöllo honom Ferdinands i bakbåll liggande bödlar, grepo honom iunan han ännu hunnit rädda sig i den lilla båten och förde honom under misshandlingar, tillika med hans följeslagare, till