Norrländska Korrespondenten – 8 november 1873, sida 2

Murat simmande i lycksalighet, hopp och stulta drömmar — hela bans ärorika lefnadstafla uppruliade sig ännu en gåvg för honom, ty i det samma Ajaccio, som nu firade honom hade ban äfven den gången kommit som en beryktad hjelte, då han med Napoleon vände tillbaka från argonauttäget till Egypten, från segrarna vid pyramiderna, vid berget tabar och Åbukir. Då och nu! Hvilka slagtningar, hvilka segrar lägo ej emellan dessa bäda tidpunkter! Af den sköna ryttaregeneralen hade blifvit en allsmäktig konsuls svåger, sedan en storkertig och derpå en konung af Neapel, som till gemål hade den kejserliga verldsbetvingarens syster! Och nu? En flyktivg, hvars framtid var drömmar, en konung utan krona, utan land, utan makt, utan säkerhet, en ridderlig äfventyrare, som om några dagar skulle bli nedskjuten som en förbrytare, i stället att, såsom han hoppats, äonu en gång bestiga sin tron i Neapel, Redan låg i hamnen den slup, som skulle föra honom till hans förderf, och han anade, han trodde icke, att bans fiender blott lurade på det steg, med hvilket han skulle komma i deras våld. Änau en gång, innan han ville våga det afgörande kastet om lif och krona, kom honom en allvarlig varning tillhanda. Den 28 september iuställde sig hos honom en engelsk officer och medförde från Mitternich pass för honom, utstälda på grefve Lippona, uuder hvilket namn ett anagram på Napoli, säkerhet och fristad tillförsäkrades honom i det tyska Österrike eller Böhmeu. Murat råkade i en allvarlig tvekaFn: man hade sagt sonom, att till bans gri