Norrländska Korrespondenten – 4 november 1873, sida 2

Tionde kapitlet. Jeppa blir afkyld för tredje och sista gången. I nämdemansgården satt nämdemansmor och kardade ull. Hon tänkte just på sina präktiga får, som skulle hem och klippas. Då tyckte hon sig plötsligen förnimma ett anskrämligt bräkande långt i fjerran, och hon tittade ut genom sina silfverbågade glasögon. Hvilken anblick! Fåren sammanträngda i en ända till lifsfara tät flock och all fänaden spridd öfver fälten, Ett gält anskri flög öfver bennes läppar. I det samma bon skrek till varseblef hon någonting, som liknade ett mörkt klot som i hisklig fart rullade ned mot den i dalen flytande ån. Hon skärpte sin blick och igenkände i klotet Jeppas gestalt. Och så skrek hon till för andra gången. Jeppa var helt nära åkanten, innan han märkte den fara, hvari hans unga lif sväfvade. Men likt en i full fart framrusande krokodil kunde