Norrländska Korrespondenten – 4 november 1873, sida 2

Det var ej första gången han sprang så fort, att andre ej kunde se, hvart det bar hän; men så fort, att han icke kunde se det sjelf, hade han aldrig förr än nu sprungit. Det bar för den skull icke heller bättre till, än att han rusade midt in i nämdemannens stora fårahjord, som jemte en mängd oxar, kor och hästar kom hem från marken. Nu blef det en syn för gudar och menniskor, men i synnerhet för byas alla käringar. Fären skockades och trängdes, korna började ställa till oväsen med sina skällor, oxarue satte svansarne i vädret och kesade till skogs och hästarne satte af i sträcktraf — och alt detta utan synbar anledning.