Norrländska Korrespondenten – 1 november 1873, sida 2

Fjerde kapitlet. Jeppa blir afkyld för första gången. (Forts. från u:r 127.) Vaumäktig af förlägenhet och fast inklämd mellan sina härdhändte ledare, vandrade Jeppa tyst och undergifvet sin eller rättare deras väg framåt. Men plötsligt varseblef han, att man nalkades ett kärr, och genast började han frusta, sparka och skrika: al vill väl aldrig dränka mig, hva? För Jeppa var det den värsta död, han kunde tänka sig; hans nyss så förboppaingsfulia hjerta drog sig krampaktigt och ångestfullt tillsammans, blodets fart minskades med 66 proc, lungorna vidgades och insögo hemska suckar i sina säckar, och svetten pressades i mäktiga vågor fram genom sina kanaler; men på samma gång brände hans pannan, glödde haus kinder och lågade hans blick, hvilket allt hade det med sig, att svetten genast förvandlades till ånga, och Jeppa blef till påseendes likasom en molnstod, der han vandrade i månskenet. Då vordo ledarne högeligen förfärade, ty de fruktade, att Jeppa skulle brinna upp, och af idel barmhertighet doppade de ned hans hela kropp i detsamma kärrs vatten, hvarmed de egenttigen ämnat endast släcka hans brinnande kärlekslåga. Har ni någonsin sett en raket fara fräsande och glänsade längs jordytan? Icke annorlunda