Norrländska Korrespondenten – 28 oktober 1873, sida 2

ning på dukniug och fato, sedan hela huset i en veckas tid varit totalt uppoch nedvändt och grosshandlaren upprepade gånger fått dyka ner i sin portmoanä och fru grossärskan ändtligen fått sin nya, gröna sidenklädning att passa riktigt, inträffar ändtligen den märkvärdiga aftonen. Ekipage efter ekipage rullar fram till porten, betjenter med pelskappor och pigor med lanternor knuffa omkull hvarandra i trapporna, i den trånga tamburen byggas babels torn af svarta hattar och labyrinter af guttaperkagaloscher. Inne i våningen svettas man som i ett orangeri, Åtti va de jun, sa grosshandlaren och ingen bar nekat, men agod plats fins det knapt nog för femti och derför är deten smula trängt om salisheten, och supeu inskränkte sig för de flesta af herrarne till supen. Men vid afskedet ljuder det ändå i korus från de åttatios vanligt grinande läppar: Go natt, go natt, en alltför treflig afton . . . aldrig har man så roligt som hos herrskapet . . . en förtjusande bal ! .. tusen tack . . . go, natt, go, natt! — — — Och så insomnar vårt äkta par långt fram morgonqvisten; sedan man ändtligen efter åtskilliga timmars stök fått atidn att bädda i sängkammaren, och snarkar äldiga, drömmande i ljuft om att deras supe ajust varit fin, väl arrangeradt, superbt serveradto, men hvad andra tänkte derom kan man se af följande taflor från Dagen derpå, Första Taflan. (Hos Mögelhjertas. Klockan är tolf på middagen. Fröken Vendela Althea ligger utsträckt