Norrländska Korrespondenten – 23 oktober 1873, sida 2

denna bal icke skulle sluta utan att för henne utmärkas ännu en olycka. Då kottiljongen efter supn var slut och hon återkom till sin plats, tappade hon sin näsduk Och böjde sig hastigt ned tör att upptaga den; hennes kavaljer gjorde detsamma i samma afsigt bådas hufvuden stötte häftigt tillsammans, Augusta reste sig, tog ett steg baklänges, trampade i sin långa klädning och föll handlöst ned i en stol, som lyckligt stod bakom henne. Äfven denna lilla scen, så obetydlig då den beskrifs, hade en så kowisk effekt, att äfven jag, som verkligen rördes af den arma flickans dödliga förlägenhet, dock hade svårt att undertrycka min skrattlust. En stund derefter, då nästan alla voro gångpa och Föjer och jag helt ensamme utkommo i tambaren, sade han leende: KNå, hvad säger du om min lilla flamma 20 Åh, hon är icke illa ... Men de hvita törnrosorna i hennes gula hår liknande getingbon, och i fall detta var hennes debut i societeten, så var den icke särdeles lyckligo, svarade jag skrattande och med denna tanklöst elaka ton, som man så ofta nöttjar utan att göra sig samvete deröfver. 4Ja, hon har endast ett par gånger visat sig förut .., hon förstår inte alls att klä sig;jag fruktar att hon är en ohjelplig gås, och i sin mors gedigna smak har hon heller intet lyckligt föredöme; amais quel parti å prendre, ou se plouger ou se pendres deklamerade Föjer äfven skrattande och i samma ton. Att låta sina skor dansa bredvid sig är en konst som icke tar sig väl ut, och att sedan