Norrländska Korrespondenten – 18 oktober 1873, sida 2

färer mycket derangerade, men nu var hans far död, han hade ärft en temligen betydlig förmögenhet, hvaraf troligen icke mer än hälften återstod honom; men detta var likväl tillräckligt för att lefva komfortabelt. Det kunde således icke vara dåliga affärer, som vållade denna förändring; hvad var det då? Jag hade för längsedan gjort den erfarenheten, att det mer eller mindre behagliga lynnet hos nästan alla mina bekanta berodde ständigt på kassans mer eller mindre tillfredsställande beskaffenhet, men här kunde ju detta icke vara fallet. Ofta kan en omständighet, som i sig sjelf är ganska obetydlig, väcka vårt intresse endast derför att vi icke genast inse orsaken dertill, och det var kanske lika mycket nyfikenhet som deltagande — ty vår vänskap grundade sig mera på några sympatier — som kom mig att fundera på anledningen till Föjers dystra lynne. Den hastiga och omisskänliga förändring jag nyss sett i hans ansigte vid åsynen af detta fruntimmer, lät mig nu helt naturligt komma på den tanken: han är kär. Föjer hade väl haft tjugo af dessa små äfventyr, som med högst obetydliga variationer äro hvarandra lika; men i min tanke kunde han aldrig älska verkligt, ty han, lika som de flesta af vårt kön, älska och äro för mycket sysselsatta med sitt eget jag, för att kunna känna kärlek för någon annan. Emellertid hade jag kanske bedragit mig;jag hade kanske orättvist ställt honom bland antalet af dessa färglösa, tanklösa, beskedliga hvardagsmenniskor, så lyckliga för sig sjelfva, så oför