Norrländska Korrespondenten – 11 oktober 1873, sida 2

och passerade igenom det s. k. Tuppsundet i Sö: derhamns skärgard med ostlig mind och wackert wader, dels under mitt eget, dels under langlot: jens befäl; wid pass klockan half 3 eftermiddagen, då denne skulle nedga för att spisa middag, aflöste jag honom och fartyget fortsatte färden under mitt tommando omkring 15 minuter. Wi gingo under ledning af en storsten fran Djupwiks angsag, fom syntes rätt förut och woro komne i närheten af en holme kallad Myrskar, som skulle passeras om ba: bord; djupet i Hela denna farled är mycket varierande och på en del ställen ganska grundt, sa att fartyg äfwen af Trafiks ringa djupgaende ofta haft: wa helt ringa watten under kolen. Jnnan man kommer till Myrstäret måjte man passera en bols prick om babord, som star på ganska grund watten, hwarefter djupet tilltager till 7 a 8 famnar. Som denna prick, yhwilken ar ganska läg, ej blef synlig, trodde jag mig hafwa passerat den och styrde wan: lig kurs för passerandet af Myrskär, da fartyget helt oförmodadt lindrigt tornade mot grund utan att stanna. Stöten war ja obetydlig att pasjagerare, som ännu spisade middag, helt lugna fvarstannade wid bordet och sjalf trodde jag ej, att fartyget lidit nagon skada, till dess maskinisten rapporterade, att watten inträngt i maskinrummet, och att fartyget hastigt fyldes med watten, sa att eldarne slattes i ugnarne. Maskinen hade genast mid stöten blifwit stoppad, men af farten sköt fartyget ännu framat oc) styrdes in emot Myrskäret för att ej sjunka i den nu djupa floden. Batarne sattes ut for att rädda och landsätta passagerarne. Lydligtwis fom just nu angslupen Handig od) tog på slap samt införde Trafik mot Myrskaret, där den stannade helt nära intill landet. Härefter i land fördes kettingar och linor och widtogos nör diga atgärder för att hindra fartygets kantrande utifran holmen — hwarefter passagerarnes effekter och den del af lasten som war atkomlig, äfwensom diverse inventarier landades på jamma holme. Orsaten till grundstotningen är att härleda från pridens osynlighet och fan jag ej på annat sätt Jörklara detta an att den ostliga winden hade ned: tryckt den emot wattnet, sa att den solstralarne jom nu frambläntte imellan molnen, blef ofynlig. Äfwer är det sannolikt att den ostliga winden äj: wensom rorsmannens girning i nagon mon satt fartyget utom fin rätta kurs, få att det war fom met wesiligare än jag trodde; det wisade fig äfven efter grundstötningen, att fartyget hade passerat helt nara styrbord om pricken, i stället för att det bort passera bahord därom. ÅMAjwen får jag till: lägga att denna prick är alt för lag för att tydligt synas oc) med säkerhet wägleda fartyg i detta beswarliga farwatten afwensom att prickar ofta dels blifwa rubbade utur sitt ratta läge, dels alldeles borttagna af passerande timmerflottar. Från Luleå skrifwes: Efter det långwariga regnwadret har ändtligen den sist förflutna weckan skänkt of några wackra, soliga höstdagar, och i och med desamma nordliga mwindar och låg temperatur. Fältens blomster blekna alt mer och mer, löfskogen kläder fig i prunkande gult och rödt, och alla, som ide funna fly mot föder, göra fig redo att unders gifwet mottaga den bistre snökonungen. Skeppen skynda i brådskande fart ur wåra hamnar, foglarnes lätta skaror flykta ren, flod efter flod, för winterns annalkande förtrupper, nattfrosterna och de swåra höststormarne. Knappast andra finnas nu kvar än de djärfwe, som kunna förmå sig att utbyta friheten under sommarens wänliga hägn mot Borcas blytunga of. Tillförordnad regementschef. Öfwerstelöjtnanten wid Helsinge regemente P. I. Bergen: zaum är beordrad att medan öfwersten mid regementet friherre E. von Vegesack är militärbefälhafware på Gotland, med regementsschefs matt och myndighet föra befälet mid Helsinge regemente.