Norrländska Korrespondenten – 30 september 1873, sida 2

och blodet strömmade derutur som ett rödt skum. Kirurgen hvisslade likasom för att härma ljudet; derpå anlade han i största hast ett nytt förband, och utan att att säga ett ord tog ham sin påse och beredde sig att gå. Bevilles ögon, glänsande som eldkol, följde med feberaktig uppmärksamhet alla hans rörelser. 7Naå doktor? frågade han med darrande stämma. Ni kan packa tillsammanss9, svarade fältskären kallt och aflägsnade sig. Åck, att nödgas dö så ang!ly) ropade den stackars Beville och lätt sitt hufvud sjunka ned på den halmkärfve, som tjenade honom till hufvudkudde, Kapten George bad om någonting att dricka, men ingen vågade gifva honom ett glas vatten af fruktan för att påskynda hans ändalyckt. En uuderlig menniskokärlek, som endast tjenar att förlänga lidandet! I detta ögonblick kommo La Noue och kapten Dietrich tillika med flera offlcerare in i salen för att se till de sjuka. De stannade alla framtör Georges läger, och La Noue betraktade stödd mot sin värja de båda bröderna med blickar, hvari hela den sinnesrörelse, som denna sorgliga syn framkallade, tydligen målade sig. En fältflaska, som den tyske kaptenen bar vid sidan, tilldrog sig Georgos uppmärksamhet. Kapten? sade han, ani är en gammal soldat. KJa vist är jag en gammal soldat. Krutröken gör ett skägg grått snabbare än åren, Jag heter kapten Dietrich Horustein. Säg mig, svad skulle ni göra, 2 om ni låga här sårad som jag? (Forts.) — — — ——— n——— —— —— — ——