Norrländska Korrespondenten – 27 september 1873, sida 2

ster, som insläppte tillräckligt ljus för de kirurgiska operationer, som ständigt föreföllo der. Der låg äfven kapten George på en madrass, rödfärgad af hans blod och af mänga andra olyckligas som föregått honom på detta smärtans läger. En halmkärfve tjenade honom till hufvudkudde. Man hade just spänt af houom hans harnesk och skurit upp hans jacka och skjorta. Han var naken till midjan, men hans högra arm var ännu beväpnad med sin armskena och stålhandske. En soldat aftorkade blodet, som strömmade ur hans sår, af hvilka det eua var i underlifvet, det andra som var lättare i venstra armen, Mergy var så utom sig af sorg, att han var ur stånd att lemua honom någon verksam hjelp. Ån kastade ban sig gråtaude på knå vid sängen, än rullade han sig under förtviflade skri på sgolfvet, under det han anklagade sig för att hafva tagit litvet af sin mest älskade broder och sin bäste vän. Kapten sjelf? var emellertid lugn och gjorde allt för att dämpa hans våldsamhet. Två fot från hans madrass var en annan, på hvilken den stackars Berill låg i ett lika sorgligt tillstånd. UHans auletsdrag uttryckte icke samma lugna resignation, som man såg hos kaptenen. Tid efter annan undslapp honom en halskväfd klagan, och han vände ögonen till sin granne likasom för att bedja honom skänka sig en del af hans fasthet och mod. En man på omkring fyrtio år, torr, mager och skallig, trädde in i salen och närmade sig kapten George. Han höll i sin hand i en grön päse, från hvilken hördes ett skramlaede ljud, hvilket var högst förskräckligt för de stackars