Norrländska Korrespondenten – 25 september 1873, sida 2

Om eldsvådan i Falun innehåller Faluposten följande: En större eldswåda utbröt sistlidne lör dag mid 3-tiden på eftermiddagen wid grufwan och nedbrände intill grunden en större, bergslaget tillhörig, bygnad, fom inrymde ångsäg, mekanisk wertz stad, smedja, snickerifabrik och ritkontor. Elden, som af den nordwestliga winden drefs öfwer Aa: tan, nedbrände äfwen en där warande tunnbinderiwerkstad samt flera smärre bygnader och hotade att förstöra de längre bort warande husen; men ge nom brandsegel och andra energiska åtgöranden lyckades man hejda eldens framfart, få att det dat om liggande boningshuset och etablissementerna för rödfärgstillwerkning m. m. räddades. Likaledes lyckades man genom brandsegel rädda en tätt intill ritkontorct belägen större huslänga, afsedd för materialiers förwarande. Om ej dessa räddnings: åtgärder lyckats, hade förstörelsen kunnat hafwa oberäfneliga följder med sig. Churu de nedbrunna bygnaderna woro brand: försäkrade till omkring 19,000 rdr och lösegendomen till 21 a 22,000 rdr, gör doc bergslaget en ganska känbar förlust, dä, fom wi hört sägas, fa wäl husen fom all den mängd maskinerier oc) modeller, hwilka förwarades i fabriken, woro uptagna till mycket lagt warde, oafsedt de höga priser, som nu betingas för att fätta de nedbrunna fabrikerna i sitt förra frid. Angående eldens utbrott Har wäl ännu ej nå gon polisundersökning egt rum; men efter att på stället gjort oss underrättade därom, hafwa mi inhemtat, att olyckan antages hafwa uppkommit ge nom gnistors nedfallande fran ångmaskinen i de spånor och annat bränsle, fom låg kringspridda på golfwet i maskinrummet. Gossen, som skötte oto mobilen, lär ej warit på fin plats och i tid mars: nat faran, hwarför, då flera personer ffyndade til och försökte genom springwatten dämpa lågorna, de skyndsamt måste aflägsna fig, emedan hettan war för stark. En bergslaget tillhörig häst, som begagnades för framforslande af watten, blef få illa skadad af el: den, att han mäste dödas. Lotsningen i Öresund. Kjöbenhavas Daa: blad innehaller följande ganska märkliga betraftelfer öfwer det sätt hwarpå de danska lotsarne bes tjena sjöfarten i Sundet. Bladet fäger nämligen: Under den långa och pinsamma debatt, Dwartill lotskriget nyligen gifwit anledning, war det en punkt, hwarom det på ömse sidor om Sundet hos wännerna af de danska lotsarnes rätt icke mindre än hos def motständare, herrskade skön enighet. Huru man än för reften uppfattade förhållandet, så möttes alla i det erkännandet, att det behöfdes mera lif och drift, mera företagsamhet — om man annars wågar uttala detta ord — hos wåra dans ska lotsar. Man gladde fig öfwer, att desse mos nopoliserade wägledare genom farwattnets dolda faror icke längre nöjde sig med att makligt röka sin pipa på sin stations waktpost, tills ett fartyg nådde dem oc) begärde deras hjälp, utan nu, drifna af konkurrensen, gingo ut och uppsökte fina funder, bragte dem hjälpen till mötes och öfwer hufwud togo saken från en mera affärsmässig ftåndpunkt. Man trodde sig kunna förutsätta, att denna frukt af lotskriget skulle öfwerlefwa det träffade afgörandet af twisten, och hwad twifwel än en och annan på dansk sida måtte hafwa hyst om Det under alla förhållanden riktiga och kloka i att göra de swenska lotsarne få stora eftergifter(2), fom skedt är, få hafwa dock alla räknat på, att den nu mera reglerade swenska konkurrensen skulle wara stark nog att hålla wårt eget lotswäsen waket och driftigt. — Det gör oss ondt att nödgas uttala, att denna förwäntan hittills blifwit gäckad. Den första mer fan af den under 14 augusti undertecknade danfi swenska deklaration, hwarigenom hufwudfarleden genom Drogden förbehålles de danska lotsarne, har warit, att desse, efter hwad man meddelat of, återwändt till den gamla slentrianen. Hela sommaren igenom har man nästan dagligen kunnat se en af de utmärkt seglande helsingörska lotsbatarne kryssa