Norrländska Korrespondenten – 9 september 1873, sida 2

har wid werldsutställningen i Wien inom andra gruppen erhallit berömmelsediplom. Jättegåugsoc) polissaker. Ten 8 feptember. T yckfrihetsåtalet mot denna tidnings answarige utgifware förekom åter denna dag till behandling. Kärandeombudet, v. häradsh. Hay, och swaranden, hr Struwe, instälde fig wid målets pårop. Först upplästes protokollet från förra rättegångsdagen, hwarwid ingendera af parterna hade något att anmärka. Håradsh Hay uppläste derefter ett längre anförande, såsom slutpastaende i målet, af hufmwudsakligast följande innehåll: Det enda werkliga bewis fom förkommit i i detta mål är det witnesförhör som hållits inför notar. publ. i Hudikswall. Den åtalade artikelns lögn aktighet och det wrängda och oriktiga i framftällningen har till fullo blifwit ådagalagt och ingalunda lär denna bewisning förringas af de intyg fwaranden lemnat, då de äro utfärdade af personer, fom man ej wet om de werklighen finnas till. Att berörda lögnaktiga och wrangda framställningar gjorts för att förwilla allmänheten är bland annat klart of den i slutet af artikeln förekommande harangen Den anger tydligen artikelns syfte wara att bibringa allmänheten den owilja man owilforligen måste fatta mot den person, fom på ett så despotiskt sätt behandlar sitt folk och fätter deras lif på spel. Att arlikeln dessutom innefattar angifwelser, fom äro förklenliga för mitt medborgerliga namn och rykte torde wara klart. Hwad fwarandens förklarande att han warit willig intaga ett beriktigande, så har detta endast gjorts under förbehall att bewis lemnades swaranden att de förra uppgifterne woro sanningslöse. Att i tryck förklena ens personliga namn och rykte är förbjudet om ock angripelsen skulle hafwa något skäl för fig, få mycket mera torde det få anses för en hederssak att lemna den person, fom blifwit utan orsak angripen all den uprättelse, fom ftår till buds. För den fom fänner od) wet att heder och medborgerligt namn och rykte är en persons dyrbaraste egendom bör det wara angeläget att rätta hwad man felat och ide undstylla fig med att man ej sett några i tidningar intagne reklamationer, hwilfet lika litet fan gälla såsom ursäkt, som det torde hjelpa en domare, fom i ett injuris mål dömt mot Lagen, att han fade fig ide känna lagen. Utom det är det en tidningsredaktörs owilkorliga fyldighet att taga reda på om till honom infända up: satser äro sanna och likaså att intaga förekommande beriktiganden. Swarandens yttrande att det är till den anfallnes fördel att det smygande förtalet kommer till offentligheten, är ett konstgrepp, som illasinnade tidningsredaktörer förut begagnat utan att juryn gifwit det större wärde än det förtjenat. Mot swarandens påståäende att kärandens heder ej lidit af i fråga warande artikel erinrade han att om ock ej den förmatt skada hans anseende som hederlig karl så har den dock warit menlig för mitt medborgerliga namn, och hemfaller saledes under straffbestämmelserna i 3 11 mom. trydfriletsförordningen. De af käranden fordrade 1000 rdr äro ide det pris han sätter på sin ära, för det är nå: got man ice säljer eller köper, utan utgöra de ett ringa skadestånd för det onda som tillfogats mig, som fortfarande måste söka min utkomst sasom för: waltare af andras egendom. Därefter inlemnade kärandeombudet ett intyg från några fiskare i Gnarp att wådret den 21 war godt men att slupen Björn öfwerraskades af dåligt wäder sedan den kommit till sjös. Swaranden, som afgaf sitt slutpåstående mundtligen, anmärkte derunder, att kärandeombudets för: menande det åtalade artikelnsz lögnaktighet skulle wara styrkt genom dels af skepparne Palmqwist och Wassberg d. 28 mars d. å. afgifna berättelse egde så mycket mindre skäl för fig som denna berättelse ej blott är i hög grad jwäfwande och in: nehaller just wid de uttryck fom skulle wara mest bewisande sådana tänjbara ord som: 4omkring!, så widt wi weta och dylika utan i själfwa werket, riktigt lästa bestyrka artikeln. Sa omtalar t. ex. Palmqwist en swår, nåstan orkanlik ftovm hwilken få snart slupen fom till Lörångersfjärden, flet sönder seglen, fick riggen att gå öfwer bord och dref slupen till sjös. Men detta är just hwad Norrlåndska Korrospondenten sagt. Wassberg åter intygar wisserligen att wädret war wackert och att ingen is syntes i hafwet notabene — d. 17 eller 18 februari (han wet ej hwilken dera dagen), men hwad den saken hade att göra med wådret d. 20 februari, för hwilken dags tilldragelser RNorrländska Korrespondenten redogör, funde swaranden icke fatta — od) fäkerligen ingen annan häller. I ilutet af fin berättelse talar dock äfwen Wassberg om en förfärlig ftorm få att Han Äfruktade mycket huru de seglande skulle reda fig, och intygar att ett försök att med fkötbåt rädda de nödstälda war aldeles ontförbart. Således har lärandens egna vitnen intygat janningsenligheten af Norrländska Korrespondentens berättelse. Och där de stola FULA Att 5 A Ar Agtona-g HAra