Norrländska Korrespondenten – 6 september 1873, sida 2

Ja — ja — Bois-Dauphin har rätt h ropade de andre. Strax derefter reste sig Bois-Dauphin och gick ut ur krogstugan. Ett ögoublick derefter hörde man ett gräsligt kackel i hönsgården, och inom kort kom banditen in igen med en död kyckling i hvardera handen. äÅh — en sådan förbannad karl! ropade Marguerite. Att slagta mina kycklingar och det till på en fredag. Hvad vill du göra med dem, din röfvare?? Stilla Gretamor, gör mig ej ursinnig; ni vet, att jag kan vara färfärlig. Gör ni bara er spisel i ordning och låt mig sörja för resten, Derpå gick han bort till klosterbrodren från Elsas och sade till honom. KHör min fader, ni ser ju de här små vackra djuren? Jag ville bedja er om den lilla tjensten, att ni döpte dem åt mig.? Munken tog förfärad ett steg tillbaka, oah mor Marguerite började öfverösa Bois-Dauphin med ovett. aHuru? Skall jag döpa dem?e sade munken. ÅJa, min fader. Jag skall stå fadder, och mor Greta skall bära dem till dopet. Nu skall ni få höra de namn jag gifver mina guddöttrar, den der skall heta karp och den der aborre. Det är ju två vackra namn, vSkall jag döpa ett par kycklingar? frågade munken leende. eJa, min själ, skall ni så min fader; nå, hastigt till verket ho Uhl din skurk! ropade Margnerite; otror du, att jag vill låta dig drifva sådant ogudaktigt spel i mitt hus? tror du, att du är hos