Norrländska Korrespondenten – 4 september 1873, sida 2

som ingen förstod. Derpå satte han sig åter, och hade, utan att säga ett enda ord, inom ett ögonblick slukat tre fjerdedelar af äggkakan och tömt den flaska, som stod framför honom. Hans bordskamrat lutade sig öfver tallricken, så att han nästan vidrörde den med näsan, och öppnade blott sin mun för att äta. Då äggkakan var försvunnen reste han sig, knäppte tillsammans händerna och uttalade mycket fort och med otydlig stämma några latinska ord, af hvilka de sista voro: ?Et beata viscera virginis Marie. Detta var det enda Marguerite hörde. ?Sicken en lustig bön, med respekt sagdt, han läser, min fader. Jag tycker alldeles icke den är lik den vår prest brukar framsäga.? aDen är vårt klosters bordsböno, sade den unge franciskanero. ?Mån tro båten snart är här? frågade den andre munken. ?Ni får hafva tålamod. Den kommer minsann icke så snart, svarade mor Marguerite. Den unge munken tycktes vara förargad, åtminstone att döma efter den rörelse han gjorde med hufvudet. Dock vågade han ejkomma med den minsta anmärkning; han tog sitt breviarium och började läsa med dubbelt så stor andakt. På andra sidan om bordet lät elsassaren, som vände ryggen åt sin kollega, kulorna af sitt radband hastigt glida mellan fingrarne, under det han beständigt rörde läppavne, likväl utan att något ljud kunde förnimmas. ?Det är då de besynnerligaste munkar jag någonsin sett, och så tysta sedan, tänkte mor Magueräte i det hon satte sig vid sin slända och började spinna.