Norrländska Korrespondenten – 2 september 1873, sida 2

Från Bartholoma mattens tider. Historisk roman af Prosper Merimåbe (Forts. frän n:r 100.) Kap. 23. Två munkar. I ett värdshus vid stranden af Loire, icke långt från Orleans på vägen till Beaugency, satt en ung munk i en stor brun kåpa med kapuschoagen till hälften neddragen öfver ögonen vid ett af borden. Hans ögon voro med en synnerligen uppbygglig andakt fästade på breviariet, ehuru han valt en något mörk vrå för att läsa deri. I sitt bälte hade han en rosenkrans med perlor större än dufägg och ett stort antal helgonmedaljer, som hängde vid samma snodd och skramlade vid hvarje rörelse han gjorde. När han lyfte hufvudet för att se mot dörren, upptäckte man en välbildad mun, prydd med mustascher, uppåt böjda som en turkisk halfmåne, och så eleganta att ej en gång en kapten vid lätta rytteriet skulle behöft skämmas för dem. Hans händer voro särdeles hvita, naglarne långa och omsorgsfullt vårdade, och det fans ingenting som tydde på, att den unge klosterbrodren någonsin enligt sin ordrens föreskrift handterat hacka eller spade. En tjock och rödbrusig bondkvinna, hvilken gjorde tjenst som uppasserska och kokerska på detta värdshus, som hon till på köpet sjelf egde, närmade sig den unga munken och sade till honow, efter att ha gjort en klumpig nigning förhonom: ?Nåå, min fader, skall ni icke beställa er