Norrländska Korrespondenten – 28 augusti 1873, sida 2

flykten af alla krafter. George bryd de sig ej om att skjuta efter honom. Han böjde sig ned och undersökte kvinnan, som låg utsträckt på jorden, samt upptäckte att hon var did. Kulan hade gått tvärt igenom heune; barnet hängde med armarne kring hennes hals och skrek af full hals, det var öfverstänkt af blod, men besynnerligt nog alldeles oskadadt. Dedan kaptenen med något besvär lossat det från modrens hals, svepte han in det i sin kappa; och då den sammanstötning ban nyss haft lärt honom att vara försigtig, tog han upp den dödes hatt, slet af det hvita kortet och fäste det på sin egen. På detta sätt nådde han utan vidare binder grefvinnans hus. De två bröderna störtade i hvarandras armar och höllo en stund hvarandra omfamnade, utan att kunna yttra ett ord. Åndtligen meddelade kaptenen i få ord det tillstånd, hvari staden befann sig. Bernhard förbannade konungen, Guiserna och presterna; han ville störta ut och förena sig med sina trosbröder, om de nå någon punkt försökte göra motstånd mot sina fiender. Grefvinnan grät och sökte hålla honom kvar; barnet skrek ock ropade på sin moder. Efter att hafva förspilt mycken tid med att skrika, sucka och gråta måste man ändtligen skrida till att fatta något beslut. Grefvinnans ridknekt åtog sig att skaffa en passande fostermor till barnet. Hvad Mergy angick, kunde han i detta ögonblick icke undkomma. Hvarthän skulle han dessutom kunna begifva sig? Han var okunnig om, huruvida blodbadet icke sträckte sig från den ena ändan af Frankrike