Norrländska Korrespondenten – 23 augusti 1873, sida 2

Mergy kände kallsvetten bryta tram. Han betraktade med en förvildad blick Diana af Turgis, hvars anletsdrag uttryckte en sällsam blandning af dödsäångest och segerstolthet. Det förfärliga larm, som ljöd i hars öron och fyllde hela staden, var honom ett tillräckligt bevis för sanvingen at hvad grefviunan nyss berättat. Några ögonblick stod Diana orörlig, med ögonen fästade på honom utan att tala; blott genom ett utsträcka handen mot fönstrett, tycktes hon vilja vädja till Mergys fantasii och låta densamma för honom framställa de bllodiga scener, som dessa skri osh denna kanuibaliska illumination läto ana. Efter hand fingo hennes drag ett mildare uttryck; den vilda glädjen försvann, men förrskräckelsen blef kvar. Åudtligen föll hon på knä och utropade med bönfallaude stämma: Bernhard, jag besvärjer dig, fräls ditt lif och omvänd dig! Fräls ditt lif och mitt, som beror derpå lo Mergy kastade en vild blick på henne, medan hon följde efter honom omkring rummet, krypande på sina kuän och med armarne sträckta mot honom. Utan att svara ett ord grep han hastigt sin värja, som han stäilt ifrån sig i ett hörn af rummet. Olycklige hvad har du i sinnet? ropade grefvinnan och ilade fram till honom. aJag ämnar försvara mig! Man skall ej få sticka ibjäl mig, som man slagtar ett får ly År du vansinnig? Tusen värjor skulle ej kunna frälsa dig! Hela staden är under vapen. Kos nungens garde, schveitzarne; borgare och pöbel, alla deltaga i blodbadet, och det fins i detta ögonblick icke en hugenott, som ej har tio dol