Norrländska Korrespondenten – 23 augusti 1873, sida 2

Hon sträckte ut handen och pekade på uret, som stod i ett hörn af rummet. ?Se?, sade hon, ?du har ännu en kvart att ångra dig på. När visaren skridt öfver nästa fjerdedel af taflan skall ditt öde vara afgjordt. Hon hade ännu ej slutat, då ett doft ljud hördes, liknande sorlet från en stor folkkop, först otydligt, derpå starkare och starkare, och efter få minuter kunde man urskilja de aflägsna klämtslagen af kyrkklockor och dånet af eldvapen. aHa, hvad är det för rysliga saker ni nu berättat mig?. ropade Mergy. Grefvinnan hade störtat fram och slagit upp fönstret. Då trängde larmet, som ej mer dämpades af rutorna och gardinen, tydligt upp till dem. Man kunde om hvarandra urskilja smärtskri och glädjerop. En rödaktig rök steg upp mot himlen från alla delar af staden, så vidt ögat kunde nå. Man skulle hafva tagit det för en ohygglig eldsvåda, så vida ej en kväfvande hartslukt, som endast kunde komma af tusentals facklor, genast fyllt rummet. Samtidigt härmed upplyste skenet från en bössa; som tycktes vara afskjuten på gatan, för ett ögonblick rutorna på ett närliggande hus. Blodbadet är börjadt!? ropade grefvinnan och gömde ansigtet i händerna med ett uttryck af outsäglig förfäran. Hvilket blodbad? Hvad menar ni?? ?I natt dräpas alla hugenotter; det har kungen befallt. Alla katholiker äro beväpnade, och ej en enda kättare skall skonas. Kyrkan och Frankrike äro räddade; men du är förtappad, om du ej afsvärjer din falska tro.