Norrländska Korrespondenten – 21 augusti 1873, sida 2

på sin tiuning. Han kände huru häftigt hennes puls slog. äKDin hand är kall; den gör så godto, sade hon. ?Mio egen goda Diana! huru innerligt önskar iag ej att jag kunde taga din hufvudvärk från dig, sade han och kysste hennes brännheta panna. Ack, nej, jag önskar ... Lägg dina händer öfver mina ögonlock, det gör så godt ... Jag tror jag skulle lida mindre, om jag kunde få gråta ut riktigt. Det uppstod en långvarig tystnad, som endast afbröts af grefvinnans korta, ojemna andedrag. Mergy, som låg på koä framför soffan, strök sakta Dianas panna och kyste den emellanåt. Han stödde sig med venstra handen mot kudden, och hans älskades fingrar, som hon flätat iu i hans, tryckte den stundom med en nästan krampaktig rörelse, och Margy kände Dianas svaga, men dock heta andedrägt mot sina läppar. KMin älskadev. sade han till slut, adet ser nästan så ut som om du vore plågad af något annat än blott hufvudvärk. Har du något skäl att vara bedröfvad? Hvarför anförtror du det icke åt mig? Du vet ju, att om vi hålla af hvarandra, så är det för att vi skola dela ej blott hvarandras fröjder, utan äfven bekymmerv Grefvianan skakade på hufvudet utan att öppna ögonen. Hennes läppar rörde sig, men utan att något ljud trängde öfver dem; derpå lät hon hufvudet sjunka ned mot Mergys skuldra, som om bon varit förbi af ansträngning.