Norrländska Korrespondenten – 21 augusti 1873, sida 2

Från Bartholomöinattens tider. Historisk roman af Prosper MErime (Forts. från n:r 95.) Så snart Mergys stöflor knarrade på golfmattan, lyfte hon hufudet, öppnade sin mun och sina ögon, for tillsammans och utstötte liksom med möda ett skri af förskräckelse. Har jag förskräckt dig min älskling?o frågade Mergy, i det han knäböjde framför henne och lutade sig öfver den kudde, mot bvilken den sköna grefvinnan låtit sitt hufvud sjunka tillbaka. KDu kom då ändtligen! Gud vare lofvad ho Har jag låtit dig vänta! Klockan är ännu icke tolf på länge.o ?Ah — Bernhard, låt mig ... Har ingen sett dig komma in här?? KNej ... Men hvad fattas dig, min älskade? Hvarför undvika dessa sköna läppar mina? äO! Bernhard, om du visste ... Ack nej, pina mig icke, jag bönfaller dig derom. Jag lider rysligt; jag har en förfärlig hufvudvärk ... mitt hufvud briuner som eld. Min stackars lilla vän lo Sätt dig här hos mig, Bernhard ... och för Guds skull ... bed mig ej om någonting nu. Jag är mycket sjuk.9 Hon gömde ansigtet bland kuddarne och en kvalfull suck undslapp henne, Derpå reste hou sig plösligen på armbågen, skakade de rika lockarne, som betäckte hela hennes ansigte, grep Mergys hand och lade den