Norrländska Korrespondenten – 14 augusti 1873, sida 2

(State ling), war en i år nybygd ångare om 2,400 tons samt afgick från nämda stad den 1 dennes. Då denna linie ide har någon agent i Swerige, är antagligt att inga swenskar befunnd fig bland pasfagerarne. Tankar om skogsrörelsen i Jämtland. T Tämtlands tidning skrifwer en ins., fom kallar sig shemmansegare, på följande sätt härom: Jnom detta län lärer skogsafwerkningen hit tills hufwudsakligen afsett bjälkar och sågtimmer; men de sednare börjar man allaredan taga till sådan storlek att de äro föga mer än sparrämnen, hwilka få wandra samma wäg som den äldre skogen. Den alt jämt stigande speknlationsandan i skogsaffärer skall slutligen werka derhän, att, därest icke en gräns bestämmes genom statsmakternas snara ingripande, ätstilliga hemman ide kunna bebos; ty detta måste slutligen blifwa följden sedan winsibegäret gått få lånat, att hemman göras helt och hållet öde på till bygnadswirke anwändbar ffog. Om hemmansz egarne ide äro nog hänsynslösa att bortsälja fwarz enda pinne, få köpa herrar skoghandlare hemmanen för att från dem skilja skogen och sedan afyttra dem till hwad pris som helst, men utan nödig husbehofsskon, då wanligen helst någon obemedlad person köper sådana hemman, hwarå ett mindre hushåll, under goda år nätt och jämt kunnat föda sig jämte bestridande af födoråd och annan tunga. Öwad blir följden häraf? Swaret kan icke wara swärt att finna. Då hemmanet förut icke kunnat lemna någon behållning, fordras det en mycket sangvinisk inbillningskraft att kunna tänka sig en möjlighet att fullgöra de årligen stigande utgifterna, då man befinner sig i twångsmäl att köpa det wirke, som erfordras för byggandet och underhållandet af nödiga hus. Skulle olyckligtwis en eldswåda lägga befintliga åbygnader i aska eller några misswäxtår inträffa, skall helt säkert samma ffådefpel, fom uns der de mest tryckta förhållanden för några år sedan förefans, ännu komma att uprepas, näml. att en och annan bonde rymmer bort ifrån hemman och gamla skröpliga födorådstagare, hwilka dock hus hållat med skogen under den tid de brukat hemma net, som de öfwerlåtit på billiga wilkor och som de slutligen nödgas återtaga ffog: och huslöst eller blifwa — utan födoråd. Den källa till rikedom landet eger i sina skogar, och hwilken wi ärft fran wåra fåder, bör icke af oss helt och hållet uttömmas. Wi emottaga den blott som ett lån för att sedan öfwerlemna det till efterkommande, hwilka måste hafwa lika rättmätiga ansprak som wi att njuta något deraf. Äfwen pligten emot wåra fäder bjuder, att mi ide genom den oförskämdaste winningslystnad beröfwar dem det understöd och skydd, de betingat sig på gamla dagar. På sådant sätt som skogsrörelsen nu bedrifwes, kommer den helt säkert att undergräfwa jordbruket i stället för att den borde utgöra en mäktig häl: stång för landets framåtskridande i materielt Hänz seende; ty hwilket jordbruk fan wäl tåla de orimligt updrifna arbetslönerna! Det är en ren omöj: lighet för jordbrukaren att i sådant affeende täfla med träwaruhandlarne, emedan dessa sednare till hwad pris fom helst måste hafwa arbetarne, dels för att genast förwandla till reda pengar de ffogar, hwilka medellösa spekulanter lyckas föpa på några månaders kredit med beräkning att under denna korta tid hinna förwandla dem till pennins gar, dels för att ränsa sadana frogsffiften, hwarå nytjanderätten börjar tilländagå, och när fommaren inträder drages arbetsfolket ifrån jordbruket, ja till oh med ifrån höbergningen, för att efter wattendragen framskaffa det wirke, hwilket under wintern afwerkats och nedforslats. Det har talats och skrifwits mycket om lämplig: heten eller olämpligheten af statsmakternas ingripande i den enskildes rätt att förfoga öfwer fin egendom skogen. Fnsändaren, hwilken icke twekar att öppet erkänna sig tillhöra dem som älska frihet både i det ena och andra afseendet, anser likwäl att i fråga warande wigtiga sak, der århundraden 2 32 hare da . 5O ; da tlianctaaslle