Historisk roman af Prosper Merimee (Forts. från n:r 88.) Kaptenen tog ett par steg tillbaka. Monarkens åtbörd var tydlig nog, oah det djefvulska uttrycket i hans ansigte gaf blott en allt för lättfattlig förklaring deråt. Huru, sire, ni skulle råda mig till? ... Konungen stötte häftigt bösskolfven mot det bonade golfvet och ropade i det han betraktade kaptenen med ursinniga blickar: Råda dig! Nej, vid Kristi lekamen, jag råder dig ej till någontingo. Kaptenen viste ej hvad han skulle svara. Han gjorde, hvad många skulle hafva gjort i hang stölle, han bugade sig och slog ned ögonen. Strax derefter, sade Karl i vänligare ton: ?Antag nu också, att du sköt honom en god kula genom lifvet för att hämnas din ära så, ... ja, så skulle det vara mig alldeles likgiltigt. Vid den helige fadrens inelfvor! En adelsman har ingenting dyrbarare än sin ära, och det fias iovtet som man ej kan göra föratt åter upprätta den. Dessutom är allt hvad Chåtillons heter högmodiga och oförskämda som bödelsknektar; jag vet mer än väl, att de slynglarne gerna skulle vilja vrida halsen af mig och intaga min plats ... När jag ser amiralen, får jag stundom mod att rycka ut hvart enda strå af hans skägg. 2