inträng fig försörja, å den andra gifwas noggranna bejtämmeljer om hwad en skeppsklarerare åligger. Om man genomgår den ännu gällande ffeppstlarerareordningen, finner man föreskrifter, huru ffepps: klarerare skall antagas, hwilka egenskaper en sadan skall ega, att han skall wara edswuren, hwilka föyldigheter åligga honom, att han skall föra bestyrtta böcker om uprättade certepartier och kontrakt, samt att han ståndar ganska drygt answar mid öfwer: trädelser af dessa föreskrifter. Härjämte uptager denna förordning en tara, efter hwilken han eger beräkna fin provision. Sedan man genomläst denna färffilda ordning, torde det wara ursäktligt, om man gör fig den frågan, hHwartill Hela denna ord: ning egentligen ffall tjena, när man fer och wet, att hwilken fom helst fan saklöst utöfwa en ffeppar klarerares förrättningar. Det skulle lätt funna hända, att sedan skeppsklarerarewal skett, sedan ed muntligen och skriftligen blifwit aflagd, förordnandet af magistraten meddeladt och skeppsklareraren med ett ord formligen installerad i sin tjenst — det skulle kunna hända, att efter alt detta ingen enda skeppare behagar wända sig till ffeppsklareraren, utan anlitar andra tjenstwilliga personer. Detta är ett antagande, som icke år blott möjligt, utan som mycket wäl kan inträffa. Det behöfwes blott, att en skeppsklarerare tillämpnr den gifna taxan, och han skall säkerligen se det ena fartyget efter det andra gå sig förbi för att hamna hos någon konkurrerande själfgjord klarerare, fom naturligtwis erbjuder sina tjenster för ett mycket ned: satt pris. Den ordinarie skeppsklareraren måste försöka följa med, och sålunda upkommer det mi driga skådespelet af legda utliggare, som beljuga och förtala hwarandras prinsipaler, och som söka locka skepparen till fig genom medel, hwilka inga: lunda funna kallas. Det är ocfå i moralens namn wi skulle wilja inlägga en protest emot detta sätt att tillämpa författningar. Men tillämpningen oafsedt måste det finnas fel i själfwa författningen, som medgifmer ett omoraliskt skoj. Dessa fel äro i wår tanke för hög tara och rättigheten för ffeppsklareraren att idka handel. Wi tillåta of att ffärskåda dessa twänne punkter hwar för fig. Att taran är för hög erkännes af skeppsklarerare själfwa. Men — säger lagstiftaren — det år just derför, fom konkurrens är nödig och nyttig. Derigenom, att andra personer äro i tillfälle att betjena skeppare, twingas skeppsklareraren att nedsätta provisionen. Detta kommer fartyget till godo, och ändamålet är wunnet. Må få wara. Wi antaga, att klareraren funnit fig nödsakad att gå under taroan, att til och med gå mycket under taxan. Han blir i wiss mån prejad i lin lagliga rätt. Tror man, att han skall wara nöjd dermed? Iror man, att han ide ifall förföfa på annat fätt taga igen en del af hwad han förlorat? Åtminstone wore detta menjf ligt. Jcke heller fan det wara lagstiftarens mening, att skeppsklarerarens konkurrenter skola ega rätt och tillfälle att försörja fig, men att han sjåälf ifall gå under. Å sin sida kämpar derför kHlareraven äfwen för sin existens. Den fria näringslagstiftningen medgifwer äfwen honom att begagna andra försörjningsmedel. Han öpnar handel, egentligen med skeppsförnödenheter. På denna handel ifall han otwifwelaktigt taga igen hwad han förlorar af provisionen. Ingen fan lagligen klandra honom derför, men hwad hafwa då fartyget och sjöfarten wunnit? En ny täflingskamp fan wisferligen då börja. En konkurrerande olaglig eller åtminstone ide edswuren skeppsklarerare fan näms ligen äfwen öpna handel och försälja sina waror till lägre pris än den lagliga samt derigenom draga till fig afnämaren. Hwar stannar på detta sätt denna !kamp för tillwaron? Huru den flutar, fan wara swårt att säga, men att den kan sluta, och att det finnes exempel på, att den slutat så, att skepparen ide försmatt en diskretion för egen del — detta är säkert. Sälunda åter en konsekvens, som kommer i betänklig kollision med moralen! Det är of ide obekant, att en komits har under utarbetande en ny skeppsklarerareordning. Man har insett bristerna af den nu warande och önskat afhjelpa dem. Ware det långt ifrån of att hafwa för afsigt att uplysa om den wäg man bör följa. De in sigtsfulle män, som fått fig anförtrodt att utarbeta en ny ordning, weta nog hwad de göra. Detta bör dock ide hindra någon från att diffutera frå: gan. På jamma gång, fom mi mwelat framhålla bristerna i den gällande, skulle wi derför önska framhålla de medel, hwilka efter wårt förmenande funna afhjelpa dem. Dessa medel äro helt enkla. Taxan nedsättes med 25 eller 33 proc.; ingen må ega rätt till att klarera fartyg, iom ide dertill blifmit lagligen antagen och är edswuren, hwaremot skeppsklareraren ware förbjuden att idka handel. Härigenom undwiker man de bedröfliga fonfekvenser, som nu synas höra till ordningen för dagen och man bespar sig en lagstiftning fom ffulle funna sägas wara särskildt egnad att uppmuntra til sådan. N. D. A. .wH.3ii... hs