Kap. 18. En katekumen När ett par alskande hälla tand för tunga, kan det stundom förflyta hela åtta dagar innan folk har fått nys om om hburu deras saker stå. Efter denna tid rymds förlopp slappas försigtigheten, man finner de iakttaga försigtighetsmåtten löjliga, men ett ögonkast älr lätt upptäckt och ännu lättare uttolkadt — och så vet stora verlden allsammans. Det dröjde ej heller länge förr äm grefvinnan af Turgis och den nuge Mergys förbindelse icke längre var nagon hemlighet för Katarinas hof. En mängd ögouskenliga bevis skulle hafva öppnat ögonen äfven på den blindaste. Sålunda bar vanligen madame de Turgis lilas-färgade band, och parerskifvan på Bernhards värja, sömmarna på hans jaska och hans skor voro prydda med rosetter af denna färg. Grefvinnan hade temligen uppenbart uttalat sin afsky för pipskägg, men hon tyckte deremot om en smakfullt uppvriden mustasch; på den sista tiden hade Mergys haka derför varit omsorgsfullt slätrakad och hans mustascher omåttligt friserade, insmorda med pomada, kammade med blykam och uppvridna lik en halfmäne, hvars spetsar lyfte sig högt öfver näsan. Ja, det gick så långt att man berättade, att en adelsman, som gick ut tidigt en morgon och händelsevis passerade rue de Assis, sett grefvinnans trädgårdsport öppnas och en karl komma ut derifrån, i hvilken han, oaktadt han var omsorgsfullt insvept i en kappa, utan svårighet igeukänt herr de Mergy. (Forts.)