På denna ström af ord frän en man, som eljest var mer än sparsam med dem, svarade kaptenen icke med en enda stafvelse. Nå ja, vid Guds blod! Hvad vill du göra? Hör, i ditt ställe skulle jag vänta på honom när han kom ut ifrån sitt predikoskräfvel och från ett eller annat fönster skicka en skott krut efter honom. Alla helgon, hvad min kusin Guise skulle vara dig tacksam derför, och du skulle hafva gjort mycket för freden i riket. Vet du; att denne parpaillot är mera kung i Frankrike än jag sjelf? Detta blir jag till slut utledsen på. Jag säger dig reut ut hvad jag tänker; man bör dock lära honom ... att ej röra vid en adelsmans ära. En rispa i äran betalas med en rispa i huden. KEn adelsmans ära sönderrifves i stället för att helas genom ett lönmord-y Detta svar kom som ett åskslag för fursten. Orörlig med händerna utsträckta mot kaptenen, stod han ännu och höll bössan, likasom för att erbjuda honom ett redskap för hans hämd. Hans läppar voro bleka och halföppna, och och hans förvildade ögon, som voro stelt fästade på George, sågo ut som om de på en gång meddelade och voro ett föremål för någon förfärlig förtrollning. Bössan föll slutligen ur konungens händer ned på golfvet, med en skräll som gaf eko; kaptenen böjde sig ned och tog upp den, och konungen satte sig i sin länstol med nedböjdt hufvud och mörk min. De häftiga ryckningarne kring munnen och ögonbrynen vittnade om den kamp, som förssiggick i hans inre.