Norrländska Korrespondenten – 29 juli 1873, sida 2

Kapten Georges begaf sig till Louvren på utsatta tiden. Så snart han oppsgifvit sitt namn, förde kammartjenaren in honom i konungens kabinett. Fursten, som satt vid ett litet bord, sysselsatt med att skrifva, gaf honom ett tecken med handen att ban skulle vara stilla, likasom om han fruktat förlora traden i den tankegång, som upptog honom, genom att tala. Kaptenen stannade i en vördnadsfull ställning sex steg fran bordet, och han hade god tid att lata sina ögon ila rundt omkring rummet och noggrant studera dess inredning. Denna var ganska enkel och bestod egentligen icke af annat än jagtredskap, som voro upphängda på väggarne utan någon ordning. 2n ganska god tafla, som föreställde en madonna med en buxbomsgren öfver, hängde mellan en lång bössa och ett jagtborn. Bordet, vid hvilket monarken satt, var betäckt med papper och böcker. På golfvet laågo en rosenkraus och en liten bönbok i broderlig endrågt med fogelnät och falköjeliror. En stor vindthund sof på en kudde, tätt vid hans fötter. Plösligen kastade konungen sia penna på golfvat med en rörelse af raseri och mumlade en ed mellan tänderna. Med nedböjdt hufvud sprang han ett par tre gånger fram och tillbaka genom kabinettet, derpå stannade han framför kaptenen och kastade en förvirrad blick på honom, som om han nu först fått syn på honom. ?Ah, är det ui!? sade han och gick ett steg tillbaka. Kaptenen bugade sig nästan, till golfvet. Det är bra att ni kommit. Å Jag hade nåsgot att tala med er om ... men .. .