Norrländska Korrespondenten – 26 juli 1873, sida 2

ringaste intryck på henne. Icke den obetydligaste rodnad färgade hennes kinder, hvilka i allmänhet saknade färg. Så fort hon blef honem varse, nickade hon åt honom som åt en gammal bekant, och efter de första komplimenterna sade hon, i det hon böjde iutill hans öra: KNu hoppas jag att den hugenottiska halsstarrigheten är en smula rubbad. Det vill underverk till för att omvända er. ?Jag förstår ej! Huro! Har ni ej på er sjelf helt nyss erfarit de öfverraskande verkningarne af relikernas makt?? Mergy log med en klentrogen uppsyn. Minnet af den sköna hand, som skänkt mig denna lilla guldkapsel, och den körlek den ingjutit hos mig, hafva fördubblat mina krafter och min skicklighet. Hon hotade honom leende med fingret. Ni blir oartig, herr kornett. Vet ni väl till hvem ni talar?? Under det hon talade drog hon af sig sin handske för att ordna sitt hår; Mergy betraktade oafvändt hennes hand, och från handen flyttade han sina blickar på den sköna grefvinnans lifliga ögon — så lifliga, att de nästan hade ett styggt uttryck. Den unge manneos förvånade min kom henne att brista ut i ett skallande skratt. KHvad kommer åt er? Och hvarför betraktar ni mig med en sådan der obegriplig min ? Förlåt, men under några dagar har jag blott stött på idel obegripliga saker.? Verkligen? Det måste vara intressant. Be