Norrländska Korrespondenten – 10 juli 1873, sida 2

Hon drog fram något ur sion vida kappa och Mergy såg en värjklinga glänsa. Den gamla tog den och höll den upp mot lågan för att undersöka den. Himlen vare lofvad! Klingan är blodig och rostig. Jag, hans blod sätter ett märke på stålet, som ingenting kan utplåna.? Hon betraktade klingan, och det var tydligt att den beslöjade damen var ett rof för den djupaste sinnesrörelse. Se, Cammilla, hvad blodet är nära fästet. Denna stöt är måhända dödlig.? Detta blod kommer ej från hjertat, åh nej! han kommer sig nog. KKommer han sig 25 Ja, men endast för att falla offer för en annan, en dödlig sjukdom.o Hvad menar du?? Kärlek, madame.? ÅÄr det verkligen sannt det du säger, Camilla?o När har jag underlåtit att säga er sanniugen? När har väl det som jag förutsagt slagit fel? Spådde jag er icke, att han skulle segra i denna strid? Har jag ej låtit er veta att andarne skulle kämpa för honom? Har jag ej just på det stälte, der striden stod, låtit nedgräfva en svart böna och en värja, som vat invigd af en prest? Allt detta har du gjort. !Och har ni icke sjelf genomstungit hjertat på bilden af hans motståndare och på detta sätt riktat den mans stöt, för hvars skull jag användt hela min vetenskap ?22 Ja, Camilla, jag har genomborrat hjertat