Norrländska Korrespondenten – 8 juli 1873, sida 2

?Godt?; sade kaptenen, ?så skola vi då föra honom dit, så snart mäster Ambroise anlagt den första förbindningen. Under detta samtal hade de landat på högra stranden. Efter att — icke utan besvär — hafva fått Mergy upp på en häst; förde de honom till den namnkunnige sårläkaren och derifrån till ett ensamt beläget hus i förstaden S:t Antoine, der de först framemot aftonen lemnade honom, då han låg i en god säng och blifvit anförtrodd åt den gamla tjenarinnans vård. När man nyss tagit lifvet af en menniska, och detta dertill är den första man dödat, pinas man under den första tiden; och i synnerhet då det lider mot natten och mörkret, genom minnet af de sista förfärliga krampryckningarne, som föregingo döden. Sianet är så upptaget af mörka tankar, att man, har mycket svårt för att taga del äfven i det simplaste samtal; det plågar och tröttar en; men å andra sidan är man rädd för att vara ensam, emedan ensamheten gifver ny styrka åt dessa ötverväldigande tankar. Oaktadt kaptenens och Brilles täta besök, tillbragte Mergy de första dagarne efter duellen i ett förfärligt tillstånd. En temligen stark feber, som var en följd af hans sår, beröfvade honom sömnen om nätterna, och i synnerhet denna tid på dygnet var han olycklig. Endast den tanken, att madame de Turgis tänkte på honom och hade beundrat hans mod, tröstade honom en smula, men den lugnade honam icke. En natt — det var i juli månad — kände han sig tryckt af en kväfvande värme ock ville gå ut ett slag för att hemta frisk luft i den