Norrländska Korrespondenten – 28 juni 1873, sida 2

sin ryttare blef utan vidare kastad örver ända. Menniskor, hästar och hundar blefvo nu försigtiga och bildade en stor krets omkring hjorteny men utan att våga sig inom håll för hans stora spetsiga horn. Konungen sprang lätt af sin häst, smög sig med knifven i band behändigt bakom trädet och afskar hans hasor. Hjorten utstötte ett egeudomligt, jämrande läte och störtade tili marken. I samma ögonblick rusade ett tjog hundar öfver honom. Gripen vid strupen, vid munnen, vid tungan, hölls hav fast utan att kunna röra sig. Stora tårar strömmade från hans ögon. ?Låt damerna komma bit! ropade konungen. Damerna närmade sig; nästan alla hade stigit af sina hästar. Se så, du parpaillot! sade konungen i det san borrade sin knif in i hjortens sida och vred bladet ett slag omkring för att göra hålet större, Blodet sprutade härtigt upp och öfverstänkte konungens ansigte, händer och kläder. Parpaillot var ett föraktligt uttryck, med hvilket katholikerna ofta nämude kalvinisterna. Detta ord och sättet, hvarpå det användes, misshagade somliga, hvaremot det emottogs med bifall af andra. ?Konuungen ser ut som en slagtare, sade amiralens svärson, den unge Tåligay, temligen högt och med ett uttryck af afsky. Välvilliga tungor, hvarpå det i synnerhet vid ett hof aldrig är brist, underläto ej att framföra denna anmärkning till monarken, som å sin sida icke glömde den. Efter att hafva njutit af det behagliga skådespelet, huru hundarne