Norrländska Korrespondenten – 21 juni 1873, sida 3

spetsarne Men Comminges tycktes ännu ej hafva bestämt sig för om han skulle ötverlemna palplatsen åt sin mädtäflare. Det tycks, gom öm man skulle behöfva uttrycka sig mycket tydligt, när man talar med er: Lemna oss, herr de Comminges. Er närvaro besvärar mig, Förstår ni mig nu? !Fullständigt madames, svarade han uppretad. Och hän tillade saktare: men hvad denne vackre morsgris angår; så skall han ej få lång tid att roa er, Farväl, herr de Mergy, tills vi åter råkas. Han uttalade dessa sista ord meg ett egendomligt eftertryck, derpå satte han sporrarne i hästens sidor och galopperade i sträck bortåt skogen: (Forts Y