Norrländska Korrespondenten – 19 juni 1873, sida 3

?Blef ban sårad?? frågade Mergy tankspridd. aJag dödade honoin; tack vare ett löfte, s som jag aflade till Saiut-Maurice, min skyddspatron. Tag också linne och charpi med er, det kan aldrig skada, ty mau blir icke alltid genast stendöd. Ni skulle också göra väl uti att lägga er värja på altaret uuder messan — nej, det är sannt, ni är ju protestant. — Blott ett ord ännu. Gör er icke en ära af att icke vika tillbaka; tvärtom, låt honom blott gå på, så förlorar han anden; matta ut honom först — så en kraftig stöt i bröstet och er man ligger der. i a Han skulle ännu längre hafva fortfarit att gifva dylika goda råd, om ej en stark hornfansar, som lät höra sig, förkunnat att konungen var färdig att stiga till häst. Dörren till drottnuingeuns rum öppnades, och man såg deras majestäter i jagtdrägt taga vägen mot trappan. Kapten deorge som just lemaat sin dame, kom tillbaka till sin broder, slog honom på skuldrau och sade i munter ton: ?Vid den heliga messan, Bernard, du är dock en lycklig ost. Ser du den vackra pojken der borta med sina kattborst till mustascher. Han behöfver blott visa sig och strax äro alla damerna galna i honom. Men jag kan berätta dig, att grefvinnan har talt med mig om dig i mer än en hel kvart. Fatta mod; min bror! Galoppera alltid vid hennes sida på jagten, och var så artig, som det någonsin är dig möjligt. — Men hvad är det åt dig? Man skulle tro att du är sjuk. Du är ju så lång i synen som en