Norrländska Korrespondenten – 14 juni 1873, sida 3

samman läpperne, såsom en den der befinner sig i första stadiet af sjösjuka. Hon sluter till hälften ögonen och gapar ständigt; hennes röst är monoton, och don säger med fullkomligt samma tonfall: ÅÄh, hvem vill befria mig från denna vämjeliga Bearnesiska? och 7Madeleine, gif min neapölitanske hund litet sockermjölk.? ?Godt, men låt henne dock säga några mer anmärkningsvärda ord. sson har nyligen förgifvit Jeanne dAlbret, åtminstone har ett sådant rykte varit allmänt, och detta bör väl komma fram. ?Långt derifrån; ty om det komme fram, hvart skulle då hennes berömda förställningskoust hafva tagit vägen. Dessutom — om jag ej misstar mig — så talade hon denna dag icke om annat än väderleken. aåNå än Heurik IV då och Marguerite af Navarra? Visa oss Heurik som tapper och galant, låt oss få se Marguerite i smyg lemna ett kärleksbref till en page, medan Henrik trycker handen på en af Katarinas hofdamer.? KHvad Henrik IV angår; skulle ingen i denna spenslige, sorglöse pojke kunnat ana hjelten och Frankrikes blifvande konung. Hau har allaredan glömt sin moder, oaktadt det ännu knappt är fjorton dagar sedan hennes död. Han kan icke tala om annat än hundar, jagt och hästar, och har just nu fördjupat sig i en änplös afhandling med en jägare om olika sätt att stöta upp en hjort. Men allt det der vill jag bespara er, i synnerbet om ni, såsom jag hoppas, icke är jägare. Syftar naturligavis på Jeanne dAlbret. Ofvers. anm.